Vissa tycker att de är läskiga...andra förknippar iller med bitsk och hätisk djur. Det finns de som tycker att illrarna liknar råttor. Well... ja, en iller kan bitas, precis som en katt, hund, råtta eller den söta fluffiga kaninen. Hur som helst så varje gång vi beger sig ut med pälsarna träffar vi massa nyfikna människor och får svara på ett antal frågor - konstigt nog alla ställer precis samma frågor. Från om de är keliga till vad äter de och vad heter de. Men hur är det att ha en iller hemma? Ofta svarar vi att det är som att ha en katt - för att folk ska fatta på ett ungefär. Hur ser ut sanningen? Ja - det är som att ha en speedad mutation av katt och hundvalp med ADHD springande loss hemma. Illrar kan vara perfekta husdjur - de sover det mesta av dygnet och anpassar sig till ägarens livsstil. Är mest aktiva vid grynning och skymning - alltså då du har tid för de. I små kroppar gömmer de stora individer - man kan inte säga generellt att alla illrar bits eller att alla är elaka. Finns illrar som aldrig bet någon, finns de som bits endast vid lek och de som är osäkra och först bits och sen frågar. Däremot är det inga renliga djur - de kan bokstavligen sova i eget bajs, not so fresh, så är man pedant får man lov att skaffa sig en plysh djur och inte ett levande. De är otroligt uppmärksamhetskåta...you know den värsta attentionwhore du känner? Tänk att de är 3 gånger värre. Ja. De ska vara med på allt, undersöka allt och gå in överallt. Låter gulligt? Visst, när man har tid. Men tänk dig att Du har försovit dig, tänker göra snabb frukost men kan inte för du har en iller som hoppar in i kylen, skrapar dina fötter och klättrar upp längst benet. Ja - ungefär så. När du efter 10 minuters kamp lyckades att göra en macka och ska sätta dig och äta den så plötsligt har du en iller på axel som gör sig redo för att hoppa på mackan... Och det ser ut så vid varje måltid. Det sköna är att de oftast är mer keliga än katter men behöver inte gå ut flera gånger om dagen som hundar. Det går att leka med de, aktivera de (uttråkad iller är den värsta iller!) och mysa med de. Men som katter är det svårt att lära de grejer, de kommer sällan när man ropar på de. Och så är det otroligt svårt att göra de rumsrena. De små jävlar kan vara såpass elaka att de ställer sig precis bredvid toalåda och bajsar på golvet medans de tittar djupt rakt in i dina ögon och verkar tänka "vad ska du göra nu då?".Lukten - den är också ganska bredd omtalat i alla kretsar, även folk som har aldrig innan träffat på en iller vet att de luktar illa. Här tänker jag inte försköna det, ja valpar och okastrerade individer luktar verkligen en stark apa. Så stark att när man kramar de så kan det tåras i ögonen. Men, så fort man kastrerar en iller (och det ska man göra! för illerns välmående och dina näsborrars skull) så försvinner den värsta lukten, och det luktar inte mer än att ha andra djur. Om de är så jobbiga, varför en iller då? Jag lärde mig ordning och reda av de små monster, allt måste ha sitt plats om man vill behålla det och inte riskera visit hos veterinären med en förstoppad iller som kräver operation. De lär en tålamod också. Ja, det krävs mycket tålamod för att inte bli galen. Sen så ger de så mycket villkorslöst kärlek till sina ägare att det verkligen slår alla nackdelar med deras små egenskaper. 
 
Så hur ser den nakna sanningen ut? Illrar är krävande husdjur som verkligen inte passar alla. Vi träffar på massa folk som träffar våra illrar som redan är vana vid hanteringen av okända människor, kastrerade och allmänt snälla och trevliga, och folk verkar få en helt fel uppfattning. De säger - men oj, de luktar inte så illa! Oj, så snälla de är! Och sedan skaffar de en valp som är precis tvärtemot allt de såg hos våra. Oftast den stackars valpen får sedan flytta runt och folk blir besvikna och kommer tillbaka till sina fördomar om illrar. 
Så...skaffa inte en iller om ni är inte redo för alla scenarion :) 
 
XOXO.

Att leva med iller som husdjur - den nakna sanningen

Allmänt 2 kommentarer
Vissa tycker att de är läskiga...andra förknippar iller med bitsk och hätisk djur. Det finns de som tycker att illrarna liknar råttor. Well... ja, en iller kan bitas, precis som en katt, hund, råtta eller den söta fluffiga kaninen. Hur som helst så varje gång vi beger sig ut med pälsarna träffar vi massa nyfikna människor och får svara på ett antal frågor - konstigt nog alla ställer precis samma frågor. Från om de är keliga till vad äter de och vad heter de. Men hur är det att ha en iller hemma? Ofta svarar vi att det är som att ha en katt - för att folk ska fatta på ett ungefär. Hur ser ut sanningen? Ja - det är som att ha en speedad mutation av katt och hundvalp med ADHD springande loss hemma. Illrar kan vara perfekta husdjur - de sover det mesta av dygnet och anpassar sig till ägarens livsstil. Är mest aktiva vid grynning och skymning - alltså då du har tid för de. I små kroppar gömmer de stora individer - man kan inte säga generellt att alla illrar bits eller att alla är elaka. Finns illrar som aldrig bet någon, finns de som bits endast vid lek och de som är osäkra och först bits och sen frågar. Däremot är det inga renliga djur - de kan bokstavligen sova i eget bajs, not so fresh, så är man pedant får man lov att skaffa sig en plysh djur och inte ett levande. De är otroligt uppmärksamhetskåta...you know den värsta attentionwhore du känner? Tänk att de är 3 gånger värre. Ja. De ska vara med på allt, undersöka allt och gå in överallt. Låter gulligt? Visst, när man har tid. Men tänk dig att Du har försovit dig, tänker göra snabb frukost men kan inte för du har en iller som hoppar in i kylen, skrapar dina fötter och klättrar upp längst benet. Ja - ungefär så. När du efter 10 minuters kamp lyckades att göra en macka och ska sätta dig och äta den så plötsligt har du en iller på axel som gör sig redo för att hoppa på mackan... Och det ser ut så vid varje måltid. Det sköna är att de oftast är mer keliga än katter men behöver inte gå ut flera gånger om dagen som hundar. Det går att leka med de, aktivera de (uttråkad iller är den värsta iller!) och mysa med de. Men som katter är det svårt att lära de grejer, de kommer sällan när man ropar på de. Och så är det otroligt svårt att göra de rumsrena. De små jävlar kan vara såpass elaka att de ställer sig precis bredvid toalåda och bajsar på golvet medans de tittar djupt rakt in i dina ögon och verkar tänka "vad ska du göra nu då?".Lukten - den är också ganska bredd omtalat i alla kretsar, även folk som har aldrig innan träffat på en iller vet att de luktar illa. Här tänker jag inte försköna det, ja valpar och okastrerade individer luktar verkligen en stark apa. Så stark att när man kramar de så kan det tåras i ögonen. Men, så fort man kastrerar en iller (och det ska man göra! för illerns välmående och dina näsborrars skull) så försvinner den värsta lukten, och det luktar inte mer än att ha andra djur. Om de är så jobbiga, varför en iller då? Jag lärde mig ordning och reda av de små monster, allt måste ha sitt plats om man vill behålla det och inte riskera visit hos veterinären med en förstoppad iller som kräver operation. De lär en tålamod också. Ja, det krävs mycket tålamod för att inte bli galen. Sen så ger de så mycket villkorslöst kärlek till sina ägare att det verkligen slår alla nackdelar med deras små egenskaper. 
 
Så hur ser den nakna sanningen ut? Illrar är krävande husdjur som verkligen inte passar alla. Vi träffar på massa folk som träffar våra illrar som redan är vana vid hanteringen av okända människor, kastrerade och allmänt snälla och trevliga, och folk verkar få en helt fel uppfattning. De säger - men oj, de luktar inte så illa! Oj, så snälla de är! Och sedan skaffar de en valp som är precis tvärtemot allt de såg hos våra. Oftast den stackars valpen får sedan flytta runt och folk blir besvikna och kommer tillbaka till sina fördomar om illrar. 
Så...skaffa inte en iller om ni är inte redo för alla scenarion :) 
 
XOXO.